Sång nr 2 2023

Musiker:

Axel Johansson: Trumset

Mancan: Elgitarr, Sång, Ak-gitarrer, Moog LP, MS 101, VC340, Arturia MartixBrute, Poly D, Elbas, 

Information om sång 2

Detta är Carl-Michael Bellmans sång Fredmans sång 5c.

Verket ingår i Bellmans andra samling som heter Fredmans sånger, jag tror att Fredmans Sånger faktiskt innehåller färre låtar än Fredmans Epistlar.

Inte ofta spelar jag in sånger som jag inte själv har skrivit, men Bellmans sånger är så pass bra så dessa vill jag då och då gärna spela in.

Kul om Bellmans musik kan finna nya lyssnare tycker jag.

I den här sången har jag dessutom tagit mig friheten att skriva till ett outro till Bellmans fantastiska sång, och jag hoppas att Carl-Michael inte blir sur för det.

Carl-Michael Bellman dog 11 februari 1795 och hans liv är fashinerande. Carl-Michael Bellman blev 55 år gammal och gick bort i lugnsot.

Det finns mycket myter om Carl-Michael Bellman och många är troligen fabricerade. Exempelvis så är figurerna som Bellman skriver om i sina välkända verk (Fredmans Epistlar & Fredmans sånger) många gånger verkliga figurer, men de var troligen "inga kompisar" till Bellman som han liksom umgicks med.

Ulla Winbland som egentligen hette Maria Christina Kiellström lär dock ha varit bekant med Bellman och hon gick ur tiden den 28 jan 1798.

Det finns de som forskat fram att Maria Christina gifte sig med en barndomsvän till Bellman, och att Bellman lär ha hjälpt honom med att finna ett jobb i Norrköping.

Svårt att kanske fullständigt lita på uppgifter från slutet av 1700-talet men vem vet.....kanske kände Bellman personligen Ulla Winblad, eller Maria Christina Kiellström som hon i verkligheten hette?

Ulla Winblad är nog ett fiktivt namn Bellman hittade på gissar jag....?

Fredmans sång 5c tycks handla om någon som heter/kallas för Kämpendahl, men ingen idag levande person tycks veta vem denna Kämpendahl egentligen var. 

Jag tolkar att den här sången handlar om döden vilket många av Bellmans verk gör, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att döden var mycket mer närvarande i människors liv under 1700-talet än idag.

På den tiden var det hög barndödlighet, och farsoter och annat som idag ingen blir så sjuk av kunde man dö av på 1700-talet. Begravningar lär ha varit ett ganska vanligt inslag i människornas liv på den tiden.

Jag kom först i kontakt med Bellman och hans verk via de fantastiska tolkningar som Fred Åkerström gjort av Bellmans musik.

På senare år har det dock slagit mig att Freds versioner nog är starkt influerade av hans egen tolkning om vem var Bellman.

Jag har läst någonstans att Fred Åkerström såg Carl-Michael Bellman som någon form av vänster-aktivist, men Marx hade ju inte ens skrivit det kommunistiska manifestet då Bellman levde.

Detta om politisk aktivism får stå för Fred, som jag annars håller som den mest karismatiska sångare som någonsin levt i Sverige, på den manliga sidan i alla fall.

När jag läser skildringar om Bellmans framträdanden från människor ifrån hans egen samtid, så slår det mig att Bellman har nog blivit ganska missförstådd och feltolkad....kanske också av mig själv?

Bellman tycks nästan ha varit lite av en musikalisk komiker, och hans framtädanden lockade många skratt och glädjerop.

Kanske var Bellman egentligen mer av en komiker som fick folk att skratta, än en grav-allvarlig och "över-seriös" och egocentrisk konstnär...?

Kanske hade Bellman passat mer in i den humorduo som kallades för Tjoho som jag och Magnus Karlsson hade tillsammans?

Bellman verkar ha i alla fall uppfattats som något av en karismatisk, skrattlockande komiker.

Han lär ha förstärkt sina framträdanden hos 1700-talets grevar och barnoner med att gestalta sin musik med divserse ljud och läten, och detta lockade till många skratt.

- Var och en skrattade mer än de orkade skriver en av de som beskrivit Bellmans framtädande vid ett visst tillfälle har jag läst, detta är då en samtida skildring som skrevs av någon som faktiskt personligen var med.

Jag vet att Bellman fick kämpa mycket för att ge ut sina verk i skrift.

Fredmans Epistlar lär ha givits ut 20 år efter att de skrevs, och detta på grund av Bellmans svårigheter med utgivningen.

Dessutom var det (om jag förstått det hela rätt) vissa nyckelpersoner i maktpositioner som skulle godkänna det som gavs ut.

Bellman driver ju lite med religon i epistlarna vilket kanske inte sågs med blida ögon på den tiden...vad vet jag...?

I alla fall gissar jag att på den tiden var det nog inte så lätt att ge ut något som det är idag.

Att skapa och ge en bok är förvisso även idag ett jätte-projekt, men då var det nog ännu svårare.

jag har ju själv skrivit en bok som heter Idolen och den funna skatten och låtit trycka upp den, så jag vet hur mycket arbete som ligger bakom.

Dock är min bok ännu inte tillgänglig för allmänheten, och jag får se när jag väljer att göra boken tillgänglig för försäljning.

Jag tror att om man vill försöka sig på att förstå historiska personer såsom Bellman, så måste man försöka att förstå Bellman ur hans samtid, och inte se på honom ur den moderna människans vy.

Många av oss har en föreställning om Bellman som en tung och dyster person som dricker för mycket alkohol.

Bellman beskriver sig själv som en munter och glad person, och inte alls så dyster och tung som omvärlden ibland velat få honom till.

Själva idén om att Bellman skulle vara alkoholist är också helt missvisande då han faktiskt rörde sig i sådana omgivningar där alkoholister lär varit förbjudna, som exempelvis kungens hov.

Människorna som Bellman tolkar i sina verk var troligen (de flesta av dem) rätt så nedsupna, men mest troligen var inte Bellman själv sådan....i alla fall så är det min tolkning av hans person.

På den tiden drack de flesta vanliga människor en ganska så ordentlig mängd alkohol dagligen sett ur dagens alkohol-politiska måttstock.

Jag har hört att flera lite öl om dagen var inte en ovanlig komsumtion på den tiden.

En aspekt av detta är nog att vatten kunde vara ganska så skitigt och fullt av bakterier vilket kan ha bidragit till att öl och liknande asågs mer hälsosamt....jag vet inte om det verkligen var så men kanske...?

Denna inspelning började jag spela in 2012 och en stor del av lead-sången, phasergitarren (gitarren i början av låten) gjordes då.

Långt senare spelade Axel Johansson in trumsetet i Brusfabriken med Emil Fridlund vid mixerbordet. 

Jag hade faktiskt glömt bort den här inspelningen, men när jag igen hörde hur bra Axel spelade trumsetet (trummorna är inspelade 2019 eller möjligen 2020) så bestämde jag mig för att fortsätta spela in den. 

Vi har spelat in en hel del låtar genom åren med Axel bakom trumsetet och bit för bit har jag tänkt att jobba klart dom och ge ut dom på min hemsida.