Sång nr 9 2023

Musiker:

Axel Johansson: Trumset

Maria Ljungström: Sång

Heléne Blad: Sång, Trumpet

Rickard Löfgren: Elbas (vanlig och bandlös)

Mancan: Elgitarr, Sång, 12-strängad akgitarr, Bjärton ak-gitarr, Arturia MatrixBrute,  Behringer RD 8,  Behringer ms 101, TB303, Moog LP, Moog CP 251, Korg MS 20, Flygel 

Information om sång 9

Axels trumset är inspelad i en tillfällig lokal som jag hyrde, trummorna är inspelade med minimalt antal mikrofoner.

Emil och Axel hade en idé om att använda så få mikrofoner som möjligt.

Deras ideal för ett bra trumsound kommer ifrån 1970-talet då pukorna lät "ganska så torra", för att sedan på 1980-talet totalt dränkas ner i reverb, jag kan bara säga att jag gillar 1970-tals soundet bättre. 

Dessa årtionden från 1960- till mitten av 1990 talet; från den psykedeliska rocken med band som The Doors och Hendricks, fram till grungen med Nirvana var nyskapande och fräscht.

Jag tycker att inget har egentligen  hänt efter grungen i rockmusik-världen. Det är lite synd, och jag tror att det faktiskt beror mer på hur musikindustrin förändrat sig snarare än på banden och musikerna, därför jag är övertygad om att det skapas lika bra musik idag som förr, fast allt är på ett annat sätt numera.

Bra eller dåligt kan jag inte svara på, utan jag antar att det får nog var och en bestäma sig själva för vilket de tycker (om de har nån åsikt om detta).

Hur som helst är Axel en fantastisk trumslagare och jag blir alltid så överraskad av hans sätt att få ganska så komplicerade rytmer att se så enkla ut när han spelar dem. Axel är en otroligt bred musiker som spelar allt ifrån jazz till heavy metal lysande bra.

Det sista vi spelade in var Helénes sång i del 2 av den här sången, och jag gillar speciellt det partiet där textberättandet växlar mellan hennes körsång och min leadsång. Helénes sång känns rätt så "soulig" där tycker jag.

Låten är ifrån två olika håll egentligen, och denna sång har alltid varit en lång sång, dock har den första delen blivit utbytt mot den nuvarande lite mer "hårdrockiga" första delen.

Maria Ljungström sjunger den maffiga kören i första delen och det är inspelat för några år sedan, och vi har tyvärr inte spelat in nåt mer nu på ett tag.

Jag hoppas att vi snart tar upp inspeladet igen.

Jag har använt en hel del märkliga Moogeffekter på elgitarrerna, detta skapar en hel del karaktär i det där genomgående rockiga riffet i början.

Helénes trumpet lyfter en hel del också tycker jag.

Rickards basspel är som alltid lysande; ifrån det det effektdränkta spelat han gör i riffet i början, fram till slaping-partiet och det bandlösa bas-spelet.....helt lysande spelat.

Låten andas nostalgi, och har mycket med att fastna i gamla tider att göra, och i alla fall jag tror inte att sånt är så sunt. Man behöver röra sig och utvecklas; rörelse motverkar inskränkthet.

Jag är stolt över musiken jag skrev förr, men vill inte skriva så längre efter som jag är inte samma person som jag var då.

I den här sången finns mycket återblickar kopplade till den musik som jag skrev förr, samt till den värld som jag levde i då.

Här finns prinsessan som inte har något namn vilket är en metafor för "det som inte går att nå"; vilket här menas som en sorts rökridå som slipper undan och som inte går att greppa , längtan efter Änglaland, namnet som var skrivet i hennes servett, silver-ringen som var fylld med löften, samt den där hjälten som pillade sönder sitt stordåd. 

Skymningskaféet finns inte längre för mig, och jag är glad att slippa vara där. Min tid där är över, och jag har helt lämnat den världen nu.

Skymningskaféet brann men kommer ändå finnas för de som sitter fast där, och att det spelar ingen roll hur många gånger det stället brinner ner.

Det enda som egentligen har förändrats på Skymningskaféet; är att völvan inte kommer tillbaka dit någon mer gång.

En epok på många år är till ända och en ny kan ta sin början; död och återfödelse.