Sång nr 11 2023

Musiker:

Axel Johansson: Trumset

Heléne Blad: Trumpet

Louice Ottosson: Sång

Mancan: Elgitarr, Sång, 12-strängad och vanlig ak-gitarr, Arturia MatrixBrute,  Behringer Poly D, Percussion, Samplingar, VC340, Elbas,

Moog LP

Information om sång 11

Denna låt är relativt nyskriven.

Låten går mestadels i 11/8 dels takt, vilket är en ganska så ovanlig taktart, extra kul också att låten fick nummer 11 på hemsidan.

Detta är en experimentel sång och jag gillar att skriva så här, sånger som denna är både utmanade att skriva och att spela.

I en sån här taktart blir allting lite annnorlunda när man spelar och sjunger, och man måste verkligen ha fokus annars är det lätt att man "spelar fel", eller faller ur den rytmiska perioden.

Sången handlar om många saker, men bland annat om en kille som "ville vara som mig". Det var ungefär som att det var bra att "känna mig" för att det skulle ge honom nån form av legimitet att vara "musiker/konstnär/udda".

Han var avundsjuk på att det ibland skrevs om mig och min musik i tidningarna.

Jag vet att detta låter konstigt att läsa här, och det är svårt att förklara den här relationen mer än att den kändes "väldigt konstig".

Kanske ville den här snubben ha mig som nån form av "vänskaps-merit", detta för att kunna bli accepterad bland de som var mer framgångsrika än vad jag och han var?

Sången handlar också om de som ansåg sig vara "riktiga konstnärer" (förr då jag var ung) och som rörde sig de fina rummen, eller i de "värdiga salongerna" om man så vill.

De såg ner på mig, och de ansåg att jag var inte lika begåvad som dem (hur man nu mäter begåvning och vad det egentligen är för något).

I de värdiga salongerna rådde det en ganska så intellektuell stämning och det var viktigt att läsa rätt litteratur, gilla tillräckligt avancerad konst, samt att inte lyssna på "billig musik" så klart.

Jag läste både Kafka och Hesse och annat som var "fint och konstnärligt rätt" att läsa, men läste jag också Kalle Anka.

Jag tyckte då, (och tycker fortfarande) att om gillar att läsa Kalle Anka mer än att läsa Dostojevskij så ska man läsa Kalle Anka.....man är inte mindre intellektuell och värdig för det tycker jag.

På detta sätt fick man emellertid inte tycka förr om man rörde sig i de här fina salongerna och bland de "begåvade människorna", och eftersom jag var som jag var så blev det så fel mellan mig och dom, vilket resulterade i att de inte riktigt gillade mig.

Dessa personer fanns förr i mitt liv, och var livet har fört dem idag har jag inte en aning om, men förhoppningsvis har både de och jag mognat en del sen de forna dagar som den här sången har som källa.

Från ett framtids-perspektiv skådar sången in i en sorts baktid; där tågen rullar fram och tillbaka längs med nostalgins linje.

Tågen tar med de människor som vill tillbaka till minnenas hotell för att få möjlighet att vidröra sina minnen igen.

För egen del har jag inget behov av att åka med det där tåget, men för vissa människor är det en seger att komma över en billjett som bär tillbaka.

Framtid och baktid är tillstånd som inte är verkliga, de är bara som en sky av tunn och bräcklig tillvaro. Framtid och baktid påminer lite om sopbubblors liv och leverne.