Sång nr 16 2023

Musiker:

Heléne Blad: Kanon-sång & Trumpet

Axel Johansson: Trumset

Mancan: Elgitarr, Sång, Arturia MatrixBrute, Akustisk gitarr, Elbas, Pro 1, Arturia DrumBrute, Behringer Neutron  

Information om sång 16

Det här är en gammal sång som jag skrev någon gång i slutet av 1990-talet.

Rent musik-mässigt så är det där sextondels-gitarrkompet som jag spelar på min akustiska gitarr rätt så tekniskt utmanande att spela. Det är ett sorts arpeggio-spel som jag har fått jobba en hel del på för att få till.

Heléne använder här också en ganska så ovanlig sordin till sin trumpet som ger ett nästan "instängt ljud".

När vi skulle spela in körsång på den här låten så kände jag; Nej, det ska inte vara en massa sångstämmor på den här.

En del sånger lyfter av körsång, medans på en del andra sånger så kan det ibland kännas som att sång-harmonierna är där "bara för att de ska vara där", och då tycker jag att man är lite "fel ute" rent arrangemangs-mässigt.

Jag nöjer mig med vår kanonsång som Heléne och jag sjunger där i början av låten, och för denna komposition är det precis vad som behövs tycker jag.

Den här sången har också både trummaskin och riktiga trummor i sin grund. Trumsetet spelas av Axel Johansson i denna sång.

Sången startar upp på ett sätt, men genomgår flera olika arrangemangs-faser innan den når sitt slut.

För mig som kompositör/arrangör är det viktigt att det finns en föränderlig rörelse i sånger, ungefär som att en sång har ett helt eget blodomlopp som är aktivt hela tiden.

Jag har kontinuerligt uppdaterat kompositionen under många år och skrivit om text & tagit bort text, samt lagt till några nya musik-delar under åren. Trots allt detta så har låten i stort alltid låtit så här.

Sången har till sin grund en ganska så sorglig historia som i alla fall jag blir berörd av. Denna historia är "gul av ålder" och kommer från 1990-talet.

Den här texten berättar om en människa som bär en stor kärlek, samt en otrolig styrka som jag beundrar.

Sången är inte enbart sorglig, utan den berättar också om lojalitet, kärlek och om styrka.

Texten nedanför den steckade linjen fokuserar på begreppet styka snarare än på just den här sången.

Den som orkar och har lust får gärna läsa lite om mina egna tankar runt begreppet styrka här nedan:

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det traditionella sättet att se på styrka har jag personligen lite svårt för,

för vad är egentligen styrka?

Vad ingår "rent allmännt" i definitionen styrka?

För många tycks styrka mestadels handla om muskelmassa och auktoritet, men för mig är styrka så mycket mer än så.

Idrott är ju till exempel ett område där muskelmassa är synonymt med styrka, och det finns ju inget som är dåligt med det.

Så visst kan styrka vara både muskelmassa och auktoritet, och om dessa egenskaper används rätt så kan de vara goda och fantastisk tillgångar.

Dock har definitionen styrka ett betydligt bredare egenskaps-intervall än enbart dessa ovannämnda begrepp upplever jag.

I mitt eget liv så har jag ofta burit "törne-kronan" som ett tecken på svaghet då jag var mobbad i skolan, och jag blev slagen nästan hela min skoltid (mer om detta i verket Idolen och den funna skatten på den här hemsidan).

Att vara mobbad anses ju av de allra flesta individer vara ett sorts svaghetstecken, fast denna hållning är oftast outtalad hos många. 

Den som blir mobbad skäms ju ofta för det, och av någon högst märklig anledning tycks det vara oerhört skambelagt att vara den som blir utsatt för mobbning.

Skammen tycks innehålla någon form av indikation av att vara annorlunda ifrån flocken, och just därför måste vara nåt fel på den individ som mobbas.

Att överleva den behandling som jag blev påtvingad under dessa långa nio år i skolan är verkligen inget som ens liknar svaghet.

Tvärtom tyder det på en väldig styrka, fast det tillsynes kan se ut som en svaghet.

När jag tänker på alla musik-produktioner som jag har färdigställt ifrån CD-albumet Höstsånger, fram till Idolen och den funna skatten, så vittnar dessa knappast om svaghet, utan snarare om en väldig styrka och övertygelse.

Få människor som jag känner skulle ha gjort som mig, och envist kämpat i motvind större delen av alla de krävande faserna för färdigställandet av dessa musikproduktioner.

Många hade nog tagit "det eviga rådet"  att ge upp.

Rådet att ge upp fick jag hela tiden av " de som visste bättre än mig", tvivlarna, och av "Nej-sägarna".

Begreppet "ge upp" finns inte ens på min karta!

Maxi-CD:n Mancans sagor i blod var annorlunda i sin arbets-process då allt redan var betalt då denna skiva gjordes.

Alla mina andra musik-, och bokprojekt har samtliga inneburit ofantligt mycket arbete och extrem egen övertygelse för att aktivera styrka att kunna driva dessa projekt i mål.

All Mancan-musik efter Mancans sagor i blod; har en väldig kraftmässig bedrift och total personlig dedikation i sin grund.

Jag som har skrivit all den här musiken, spelat in, skrivit ner allt på noter    (vilket jag gjorde för idolen och den funna skatten), samt varit så total-dedikerad min musik och aldrig sålt mig själv eller min musik till stora bolag (jag har fått erbjudanden men alltid tackat Nej), samt tagit hand om allt omrking själva produktionerna sågs en gång i tiden som liten och svag.

"Byfånen" kallades jag till och med av vissa, men ack så fel de hade om vem jag är och vilken kraft jag bär.  

Jag fick tidigt lära mig "vem jag var" av min uppväxt, och det manuset berättade för mig att jag var liten, svag och obetydlig.

Jag trodde länge på detta manus, men allt eftersom tiden gick och jag såg min egen kapacitet, så förstod jag att de som hade berättat för mig vem jag var hade så himla fel!

Finns det någonting som jag personligen verkligen har lärt mig via intensivt eget inre arbete med känslor och tankar, så är det att vi är ofta vår egen motsats; det betyder att vi egentligen är motsatsen till vad vi tror oss vara.

"Den som tror sig vara svag är egentligen stark".

Ofta tycks styrka rent allmännt vara synonymt med nån sorts "manlig kraft", vilket för mig blir väldigt fel och begränsande.

Man behöver inte vara professor för att se obalanasen som råder mellan män och kvinnor i vårt samhälle.

En av orsakerna till denna könsmässiga obalans, tror i alla fall jag beror på en feluppfattning om vad styrka är, eller snarare på en vedertagen och begränsad syn på innehållet i begreppet styrka.

Styrka är ju något som värderas högt och svaghet värderas lågt i många kulturer, men jag tycker att man kan ifrågasätta den här värderingen.

Den verkliga styrkan finns i "svagheten"; det är i alla fall min egen slutsats av vad jag har lyckats komma fram till i mitt eget liv.

"Tårar är många gånger starkare än muskler", "förlåtelse är starkare än hämnd", men styrka kan också så klart bestå i muskelmassa och auktoritet, därför att det ena uteslutet inte det andra.

Den som tror sig vara svag och liten, och som inte tror att den klarar av något; ta mig och mitt liv som inspiration. 

Du kan klara av så oändligt mycket mer än du själv tror.

Våga tro på dig själv och din egen förmåga!

Jag tror att de flesta av oss har en otrolig inre styrka som vi kan använda oss av för att göra gott av, både för dig själv och för andra. 

Ju mer du lever i sanning med dig själv och mår bra av egen kraft, desto bättre mår ju andra av dig.

Det är därför det är en "win-win- situation" för alla då någon utvecklar sig och växer.