Sång nr 6 2023

Musiker:

Axel Johansson: Trumset

Mattias Flyckt: Elgitarr (solist)

Marcus Blad: Baritonesax

Heléne Blad: Trumpet och sång

Rickard Löfgren: Elbas

Mancan: Elgitarr, Sång, Ak-gitarrer, Behringer Poly D, Korg MS20, Korg Odyssey, Arturia MatrixBrute,

Information om sång 6

Denna sång är gammal men är ändå från 2000-talet….fast den tidigare delen. Låten har framförts live vid ett enda tillfälle då jag och Heléne Blad spelade på nån form av visafton i Linköping 2007 eller möjligen 2008….?

Nu har ju jag slutat att spela live på scenen för att jag vill hellre jobba med inspelningar så mina live-framträdanden är nog över....i alla fall så känner jag så idag men det kanske ändrar sig...?

Sorgligt nog så är den här sången den sista sång som min vän Mattias Flyckt spelade på innan har gick bort. Hans sologitarr är inspelad bara någon vecka eller två innan han lämnade oss.

Han hade köpt tillbaka sin gamla Aria-gitarr och spelade genom min Mecks-förstärkare, via en LA-2A kompressor in i mixerbordet. Jag hann prata med honom en gång till i telefonen efter den här inspelningen innan han lämade oss.

Dessa toner han spelar i den här sången är därför "heliga för mig".

Mattias är en av de allra bästa musiker jag kännt och spelat med, och vid det här laget har det hunnit att bli ganska så många musiker på den listan.

Mattias var outstanding både som människa och musiker och jag saknar honom enormt mycket fortfarande.

Han är en av de mest begåvade människor jag någonsin har haft möjlighet att dela vänskap med. Han var så "naturligt begåvad" vilket kan vara rätt så ovanligt bland folk upplever jag.

Jag har överlag lite svårt för ordet begåvad, men han hade uppenbarligen en viss lätthet för att lära sig saker som förundrade mig en hel del, och som i alla fall inte jag har mött så ofta i andra människor.

Mattias ville samma saker som mig inom musiken och var öppen för att prova nya vägar som ibland inte var så vanliga.

Jag har spelat med många musiker men inte alla förstår vad jag försöker göra med musiken, de tycker bara att det jag skriver är "konstigt och udda" och onödigt svårt att spela.

Alla tycker ju olika vilket är helt okej och bra, men för mig är ju musiken ett verktyg för utveckling och jag vill inte stå och spela samma saker i 30 år som exempelvis band som AC/DC....för mig skulle det innebära att jag har "stått still" musikaliskt och det är inget som verkar attraktivt för mig.

Jag vill hela tiden känna en rörelse, en utveckling i allting för det är det som gör det levande tycker jag.

Inget fel på AC/DC (jag gillar de tidiga plattorna med AC/DC) men att göra samma sak typ hela livet, att ens vara samma person hela livet känns inte så lockande tycker i alla fall jag.

Mattias och jag delade den här lite äventyrliga och sökande sidan av att utforska musiken som är ganska så ovanlig att finna i musiker har jag upptäckt.

Jag har spelat ihop med Mattias sen jag var 16 år, och att nu spela utan honom känns ofrånkomligen väldigt tomt för mig.

Jag hoppas att vi får möjlighet att spela lite mer tillsammans igen när vi ses nästa gång istället.

Den här sången har text-mässigt ett numera rätt så ”klassiskt Mancan-tema”.

En person jag kände förr pratade ofta om de myter man bygger runt sin person, och som andra (ibland mer än gärna) är med och skapar.

Dessa myter är ofta rätt så substanslösa…inte så att de är helt påhittade, men kanske ”slirade man lite på sanningen” en aning vid detta myt-skapande?

Kanske handlar det om att man vill vara någon som man inte riktigt har nivå för?

Den här sången handlar väl lite om detta; insikten som infaller då den där figuren man skapat faller isär, och vem man är går upp för en.

Kanske har man haft en del hybris och trott sig vara ”mer fantastisk” än man har täckning för?

-Kattguldets glimmer är allt du ser. Kattguld är ju inte guld utan det är fejkat guld.

Det fungerar åt andra hållet också då man tror sig vara mycket ”sämre människa” än vad man egentligen är. Svårt det där…..vad är en ”dålig människa” och vad är en ”bra människa”?

För mig känns det konstigt och fel att en person kan vara dålig i sitt inre. Det är viktigt att kunna skilja på sak och person, en människa kan göra knasiga saker, men behöver inte för den sakens skull vara helt ”genomrutten”…i alla fall önskar jag tro att det är så.

Tro gott om andra och dig själv så länge det bara möjligen går är ett gott råd tycker jag.

Försök också att sluta känna dig som ett offer för något/någon, därför offer-mentalitet kan ofta skymma sanningen för oss och gör oss blinda.

-Du hör en annan sång i ditt öra än den jag spelar för dig; detta betyder att vi helt enkelt inte lyssnar.

Livets vackra sång spelas outröttligen för oss men vi är ofta rätt så stendöva till denna vackra sanning som kan ge oss all frihet vi behöver.

Sången spelas hela tiden, varje dag, varje timma, varje sekund men vi hör inte, istället hör vi en sång som tjatar på om hur dåliga vi är.

Man kanske ändå ibland hör den här vackra sången men då tror man att den sjungs för någon annan, men den klingar faktiskt för dig.

Sången berättar att jag är vacker, jag är älskvärd och jag är värd all kärlek.

Den största insikten en människa kan få är att hon är vacker och älskvärd, och att hon faktiskt ÄLSKAR SIG SJÄLV.

Skilj på egokärlek och den här typen av själv-kärlek därför det är två helt olika saker.

Vi människor verkar mest av allt frukta att inse att vi är älskade precis som vi är. Detta är så skrämmande därför att flertalet av oss får lära oss att vi inte duger, att vi är dåliga och att vi inte är älskade...sanningen är emellertid precis tvärtom!

Den som lär sig lyssna kommer att höra det här i livets sång, eller som Herman Hesse delvis uttryckte detta i romanen Siddartha: flodens röst är en röst, men består av allas röster.

Flodens röst uttalar det heliga OM som är ljudet av alltets och alltings varande.

Den här romanen har må hända lite hinduistiska/buddistiska förtecken och publicerades någongång på 1920-talet, men det här är ändå en bok som jag har läst om och om igen, hur många gånger som helst.

Sång nr 6 handlar också om ”att byta kläder”; den du tror dig vara är du inte längre. Man försöker ta på sina gamla kläder men de passar inte längre, och de nya kläderna har man ännu inte riktigt vuxit i.

Det är tryggt att veta vem man, men det känns otryggt då utvecklingen tar en vidare på en okänd inre resa, och man hamnar i en strukturlös och diffus tillvaro innan man börjar ”känna igen sig” och lär sig hitta i sitt "nya" och utvecklade jag.

Man kan inte längre vara och leva den man tidigare trott sig vara eftersom man har utvecklats till ”någon annan”….detta kan vara jäkligt jobbigt att hantera i sig själv, det lär garanterat bli ångest ett tag innan ens grumliga syn klarnar.

Detta betyder att du förhoppningsvis vuxit till en ny nivå som människa, det är väl det här liv till sin kärna egentligen handlar om...att växa som varelse.

Det är inte första gången som jag skriver om detta ”utvecklings-fenomen”, och mest troligen lär det nog inte vara den sista gången heller.

Inspelningsmässigt så spelades blåset och Helénes körsång in sist på den här låten. Extra roligt att Helénes man Marcus också ville vara med och blåsa lite barytonesax. Heléne har ju varit med mig i min inspelningsresa under 25 år och förgyllt min musik med sin sångröst och ibland också med sin trumpet, men detta är den första Mancan-sången som Marcus är med och spelar på, och jag hoppas att vi får möjlighet att spela in vid fler tillfällen.

Axel spelade in trummorna i en lokal som jag hyrde så dessa trummor är faktiskt inte inspelade i Brusfabriken.

Rickard spelade in basen efter Axel och jag hade gjort alla bakgrunder innan så allt låg på ett klick-track. Jag har även gjort yttligare några fler gitarr och synt-pålägg vid senare tillfälle.

Jag har spelat in en del elgitarr med min gamla Valleyart-gitarr. Den har stått oanvänd i ett tiotal år nu men jag fick en nytändning för att den här gitarren låter verkligen bra.

Jag köpte den här gitarren 1991 så den har varit med mig ett bra tag nu.