Sång nr 4 2023

Musiker:

Axel Johansson: Trumset

Louice Ottosson: Sång

Hasse Sandén: Tenorsax

Mancan: Elgitarr, Sång, Ak-gitarrer, Moog LP, Mandola,  Arturia MartixBrute & Drumbrute Impact, Elbas

Information om sång 4

Denna sång handlar om en krog som fanns för länge sedan, dit jag och många andra var rätt så frekventa besökare förr.

Det är ifrån detta ställe som jag har myntat uttrycket “fredagshjältar”, därför att många av de som rörde sig här hade en viss aptit på “håll-igång och att vara påverkade”.

Fredagshjältar är ett uttryck som jag har hört flera än mig använda sig av, men jag vet inte om andra menar samma sak som jag gör med det uttrycket?

I sången Änglaland, ifrån Mancans sagor i blod så sjunger jag: - fredagshjältarna dom samlas igen; och det är på den här krogen som de samlades på i min "skrivar-värld".

"Skrivar-värld" eller inte, denna krog fanns en gång i tiden på riktigt men är nu borta sedan många år.

I sång nr 4 sjunger jag:  - med ditt blod på Tabula Rasa, vilket var 1600-tals filosofen John Lockes idé om att människan föds som ett oskrivet ark.

Det vill säga att vi föds utan några egenskaper alls, men vi fyller på vårt ark med egenskaper och erfarenheter längs med vår utvecklings väg allteftersom vi växer och blir äldre. 

Jag tror mig att ha läst någonstans att dessa idéer fanns även innan John Locke satte dem på pränt någongång på 1600-talet.

Tabula Rasa är således en ganska så gammal uppfattning som i alla fall jag finner aningen tveksam, men än idag tvistar nog vetenskapen om dessa frågor gissar jag.

Nåväl.....

Shipper´s Inn var då detta begavs ett rätt så tragiskt ställe dit många “trasiga personer” gick för att festa.

Här fann man mycket musiker, konstnärer, fyllon, knarkare och folk av allmänt “lite lägre rang”, och som jag minns det var det rätt sällsynt med “fint folk” här.

Jag skulle nog inte ha rekommenderat någon att gå dit som ville ha en rolig, “salongs-berusad” lördagskväll ute, hade man istället siktet inställt på att bli ordentligt full hade jag nog tipsat om den här krogen.

Det där om att "röka hasch hos mig" kommer ifrån min tid som musik-student, och det hänrör ifrån ett speciellt tillfälle då jag och två andra musiker-kompisar spenderade vår kväll på det här stället.

En av dessa två håller nog fortfarande på och röker en massa "jazz-tobak" på heltid efter vad jag har hört. Jag är personligen ingen drog-romatiker och har faktiskt aldrig riktigt varit det.

En del av de här kompisarna (i synnerhet ifrån musiker-världen) fastnade i missbruk vilket känns så himla tragiskt, några lever dessutom inte längre.

Det finns inget gott som kommer ur droganvändning...det är min personliga åsikt och ståndpunkt.

För mig var annars 1990-talet ett oerhört kreativt årtionde med mycket, mycket musik. Jag spelade in och släppte två CD-skivor, spelade på Hultsfreds-festivalen, fick STIM:s Kulturstipendium för Upphovsmän och så skrev jag en väldans massa musik.

I detta virr-varr av musik, så mixades allt med att vara ung och ganska så pank med en väldig aptit på att leva och verka.

Vi var många musiker som var ute mycket på krogarna och festade, därför att det var lite så som de musiker jag kände då liksom levde sina liv.

Vi musiker fanns där som gäster, och ibland var det vi som satt där med en gitarr och sjöng låtar för de andra.....det där pendlade lite men det var den värld som jag, och många med mig levde i då.

Det var alltid trubadur-musik på det här stället, med någon som satt i hörnet och spelade låtar som folk gapade med i.

Den här sången handlar nog mestadels om nån som jag kände förr, och som ofta satt där i närheten av trubaduren.

Hon hade en "viss aptit" på sådana som satt och sjöng på krogen med en gitarr.

Hon, precis som många av oss andra var nog desperata efter trygghet & närhet och av få känna oss älskade av någon.

Detta är ju ett väldigt mänskligt och basalt behov som vi alla som kallar oss för människor på ett eller annat sätt delar.

Ibland när jag lyckas minnas tillbaka kan jag se henne sitta vid närmsta bordet intill trubaduren, där satt hon typ hela kvällen och drack öl och sjöng med.

Jag satt där ibland också men inte i samma omfattning som hon.

Vi var vänner och jag var djupt berörd av hennes livsöde och förmånga till glädje....vilket ändå var imponerande tyckte jag, och för mig inger det mig respekt & hopp. 

Minne är ju en rätt "tveksam funktion" (som lätt kan ifrågasättas vilket också modern forskning visat på), men det är i alla fall så här som jag för närvarande minns det här stället, och min vän som ofta var där.

Paradoxalt nog så är jag en person som aldrig riktigt gillat det här med att gå på krogen eller på fester, besöka konserter, eller befinna mig ibland mycket folk.

Jag trivs egentligen bäst själv, eller i små sällskap, men på den här tiden som ung musik-student & konstnär var det detta umgängessätt något som jag, och många med mig delade.

Kanske var det egentligen så att även jag själv förr.....var lika kärleks-törstande & tragisk som de människor som jag ibland skriver om...?

Måtte livet gått dem alla väl.....

För egen del, på ett personligt plan så saknar inte jag den här tiden och mycket har för mig börjat blekna bort.

Jag har svårt att minnas folk, och platser och händelser ifrån 1990-talet, andra jag känner saknar den här tiden väldigt mycket och det liv som de levde då.....så känner emellertid inte jag.

Denna sång är urplockad från en annan tid som inte längre finns kvar.

Ungefär som att man med en sax klipper bort en liten pappersbit ur året 1993 som kletats fast på ett A4.

1993 är det året som den här sången har sitt ursprung ur.

Det är länge sen nu, och nog är det tänkvärt det där jag skrivit ovan om den mänskliga minnes-funktionen.

Man kan därför på ett personligt plan ifrågasätta det man tror sig minnas, det är alltså inte helt säkert att ens minnen verkligen är helt korrekta, man kan alltså minnas fel.

Som konstär måste man inte vara "strikt och glasklar" i sina observationer, det finns alltså utrymme för mycket subjektivitet, och lite mer "böljande" associationer.

En sång är ingen empirisk gärning för mig, en sång är bara ett flöde av ögonblicksbilder av upplevelser i en tidsbestämd cykel.

Kanske är det just detta som gör sång-komposition till en konstform då den grundar sig på samma parametrar som all annan konst gör. 

Som vanligt får alla tolka som de själva vill och känner, sånger betyder olika saker för olika människor och det ska ju vara så gissar jag.

Jag vill bara med dessa små skrifter till varje låt, ge lite bakgrund till vad mina avsikter rent författar-mässigt har varit med att skriva på ett visst sätt, samt så vill jag berätta lite om hur inspelningarna har gått till.