HÖSTSÅNGER

Höstsånger var mitt första album. CD-n innehåller 13 låtar totalt och är inspelad i två olika studios mellan åren 1996-1998. Personligen tycker jag det är synd att denna platta inte riktigt nådde ut till sina lyssnare. Skivan borde snurra i flera CD spelare än vad den gör för att plattan är bra.

Tyvärr lyckades jag inte få någon distribution för skivan vilket kan förklara att den inte riktigt nådde ut. Däremot banade Höstsånger vägen för mig att få ut en del sånger på Sveriges Radio, sången: Anna-Maria älskar solen, är nog den sång som spelats allra mest av mina egna sånger i etern.

Höstsånger möjliggjorde också att jag tilldelades Stim:s Kulturstipendium. Att skriva sångerna för Höstsånger och att spela in dem, var för mig en ganska psykologiskt ansträngande upplevelse. Den jobbiga ovissheten om det skulle räcka för att bli en platta, den tunga egna ekonomiska uppoffringen, samt svårigheterna med att öppna upp mig själv så mycket som man behöver om man vill skriva sånger ur sig själv.

Mitt liv då det begavs, och mitt liv idag är det ganska så stor skillnad på. Under 1990 talet hade jag så mycket frågor utan svar inom mig, samt en hel del smärta som jag behövde bearbeta.

Idag har jag ett helt annat perspektiv på mig själv och på vad jag skriver. Jag kan fortfarande lyssna på Höstsånger och känna att det här är riktigt bra. Låtarna är bra och musikerna spelar bitvis fantastiskt på skivan. Jag skriver mina texter på ett annat sätt idag än vad jag gjorde då Höstsånger spelades in. Jag är inte riktigt den samma som jag var då och jag ser mitt liv ur nya ögon idag.

Ungefär samtidigt som vi började spela in musiken i studio satte sig jag och Alexander Levin  (Alex) oss ned för att hitta ett koncept för ett skivomslag. Mycket fotande blev det, samt många sena kvällar med framkallning och drömmande och fotoplanering mixat med Jack Daniels och folköl. Alex dåvarande lägenhet  var då det begavs som en sorts samlingsplats för rätt så alternativa människor och konstnärer från olika håll. Väldigt ofta var det fest med gitarrspel och sång i kombination med samtal om konst och musik. Alex forna lägenhet i Motala centrum är en plats jag minns med glädje.  Alla bilder på omslaget till Höstsånger är tagna av Alex

Alla bilder som Alex tog ledde slutligen fram till att omslaget blev som det blev. Han provade att bl a framkalla bilderna i te för att få en lite ”drömande touch” på det hela. Han använde ingen digital utrustning utan allt är gjort genom gediget hantverk.

Ursprungsidén för omslaget handlade om att jag skulle reflekteras i en spegel, i spegelbilden skulle en kvinna med en flöjt framtonas. Det hela skulle vara som en sorts symbol för Yin och Yang hade jag tänkt. Taoism var något jag funderade mycket på då och något jag försökte mig på att förstå.

Det visade sig att den idén var allt för svårjobbad, ändå behöll vi bitar av ursprungskonceptet med bl a kvinnan med flöjten i Alex trollkarlshatt. Idén med kvinnan med flöjten i ett lite mytisk skimmer är bra, men omslaget får vissa att tro att skivan är gjord av en kvinnlig flöjtist.

Detta hade jag inte räknat med men för mig gör inte det så mycket. Jag tror mig minnas att Alex hade vid något tillfälle en synpunkt på att vårt omslag kunde tolkas på annat sätt än vad vi önskade.

Att göra skivor på det sätt som jag gör innebär så ofantligt mycket arbete och kräver total fokusering. Jag tror att om man strävar efter att göra saker så att de blir äkta så kräver det rätt så mycket av en själv. Det är nog på samma sätt för en konstnär som målar tavlor, i alla fall om man är seriös med det man gör.

För mig, att lyckas med att spela in en platta på egen hand behövdes en väldig drivkraft som kunde överkomma alla problem och tvivel på vägen. I sådana här projekt, kommer det alltid prövningar i form av nej-sägare, samt egna och andras tvivel på vägen, men jag har lärt mig att inte släppa in dessa i mina egna personliga visioner.

Jag lyckades att driva Höstsånger i mål, så för mig personligen är Höstsånger en väldig kraftansträngning och en bedrift som jag är stolt över.

.

Höstsånger är inte bara en CD- skiva för mig eftersom jag vet vilket enormt arbete som ligger bakom.

Skivan Mancans sagor i blod som gjordes innan Höstsånger var smidigare att genomföra och färdigställa, Mancans sagor i blod var t ex redan betald då vi spelade in den.

Med Höstsånger fick jag själv stå för den ekonomiska uppoffringen vilket gjorde att jag blev skuldsatt men detta stoppade mig inte utan jag fullföljde vad jag ville göra.

Något år efter Höstsånger fick jag en artistisk kris och upptäckte att jag inte hade någon större lust att synas, eller att bli någon form av stjärna. Kriser kan vara jobbiga men är oftast utvecklande.

Jag tror att musik är en gåva som tillhör alla, så för mig känns det där med ”sätta upp vissa människor på piedestal” och skapa rockstjärnor rätt så fånigt.

Jag känner att musik för egen del, handlar så mycket om utveckling, och kan i bästa fall verka som medel för reflektion och därigenom vara personligt utvecklande.

Personligen tar jag också helt avstånd ifrån rockmyten och den romantiserade bilden av musiker/artistvärlden som jag många gånger mött och tyvärr upplevt som en sorglig teater av narcissism.

En journalist som recenserade min musik skrev en gång att sångerna handlade om bakfylla och att jag var en vindoftande poet, inget kan vara mera fel!

Dessvärre fick jag dras med denna bekrivning om min musik & mig själv i många år.

Sångerna beskriver mitt liv och är väldigt nyktert skapade. Omvärlden var dock snabb med att stämpla mig och min musik som vindoftande, förr trodde också jag på "myten om Mancan" men jag har insett att det inte finns någon sanning i den.

Jag har faktsikt aldrig tillhört "det knarkiga gänget", även om jag då jag var yngre kuskat runt en del i sådana världar och upplevt en del mindre bra saker.

Jag ber nu i denna skrift att få "avliva" myten om Mancan som vindoftande poet.

Höstsånger  släpptes slutligen i Augusti 1999.